Hem | Om Scientific Communication AB | Kontakta oss

Trängnings-inkontinens, Irritable bladder, Överaktiv blåsa

Överaktiv blåsa - finns den?

Om en kvinna på 60-talet sökte för täta urinträngningar och utredningen visade en negativ urinodling, normalt sediment och en normal cystoskopibild med normal blåskapacitet, så betraktades hon ofta som ”labil”. Kanske behövde hon psykofarmaka?

 

Uppfattningen att tillståndet var psykiskt utlöst var vanlig, trots att man redan på 50-talet lärt sig att s.k. silbermetem -sköljningar (silvernitrat/silverklorid) av urinröret och urinblåsan ofta gav lindring. Först då man, mot slutet av 70-talet, fann att Emeproniumbromid - Cetiprin, ett antikolinergikum, ofta minskade besvären, väcktes misstanken att trängningarna hade ett fysiologiskt underlag. Eftersom Cetiprin har sin effekt på detrusormuskeln, vars kontraktioner blockeras av Cetiprin, och då symptombilden liknade den vid cystit och andra irritationstillstånd i blåsväggen, förutsatte man att besvären utgick från blåsan.

 

För att bejaka en fysiologisk genes och samtidigt beskriva symptomen, skapades begreppet "överaktiv blåsa". Man angav att oklart utlösta och okontrollerade kontraktioner, på ett icke klarlagt sätt plötsligt kunde koordineras till en oönskad blåstömningsreflex, med en socialt hämmande miktionsträngning eller läckage. Samtidigt ansåg man, och hävdar fortfarande, att oklar urgency har en betydande psykisk komponent!

 

Den totala frånvaron av patologi i blåsväggen innebär emellertid ett betydande trovärdighetsproblem: Man finner vare sig makroskopiska eller mikroskopiska tecken på muskulär hypertrofi, vanligt förekommande vid överaktivitet. Dessutom uppvisar patienterna förvånande lite trängningar vid retrograd blåsfyllnad.

 

Biverkningar av Cetiprin med muntorrhet, obstipation och störd nattsömn minskade snabbt preparatets popularitet och resurser lades ner på att finna farmaka med specifik effekt. De så kallade muskarin-antagonisterna har både bättre effekt på detrusormuskeln och färre biverkningar. Men även med de nya preparaten slutar cirka 70 % av patienterna att medicinera inom sex månader.

 

Ändå såldes år 2005, bara i Sverige, urologiska spasmolytika för mer än 200 miljoner kronor. För att få en uppfattning om de totala kostnaderna måste man lägga till de pengar som samhället får betala för fria hjälpmedel i form av bindor och kostnader för det arbete som våra uroterapeuter lägger ner på patientgruppen.   

 

En Cochrane review från 2006, vilken är en av minst fem sedan 2002 där alla redovisar liknande resultat, konstaterar en signifikant men liten, minskning av antalet läckage/toalettbesök med medicinering. Minskningen var ett till två läckage/toalettbesök per 48 timmar. Man konstaterar att detta innebär en modest förbättring av patientens livskvalitet.

 

Sedan 2006 finns en komplicerad teoretisk modell som anses bevisa att muskarin-antagonister verkar även på den sensoriska sidan, och man menar fortfarande att dessa droger är de som bör användas. Detta trots att det numera förefaller sannolikt – ja nästan säkert – att trängningarna inte kommer från urinblåsan utan att genesen återfinns i urinröret.

 

Patienterna lider sannolikt av en låggradig uretrit och den miktionskrävande trängningen är en reflex utlöst av en droppe steril urin som når en inflammatoriskt förändrad - men ej infekterad - proximal urethra. Orsaken till uretriten kan man tills vidare bara spekulera kring. Att fortsätta att behandla med muskarin-antagonister förefaller då lika ologiskt som att försöka bota lunginflammation med hostdämpande medicin. Det som kallas psykisk ”pålagring” kan sannolikt förklaras av en i grunden felaktig behandligsstrategi.

 

Ekonomin i forskningen kring trängningsinkontinens domineras av läkemedelsindustrin. Att tro att det ligger i deras intresse att lyfta fram nya behandlingsstrategier som kan bli mindre lönsamma är naivt. Samtidigt är det ett svek mot dessa lidande kvinnor att inte söka nya behandlingsalternativ.

 

Enligt min uppfattning skall kvinnor med negativ urinodling och urgency, med eller utan inkontinens, utredas och diagnostiseras med sjukhistoria, miktionslista, urinstickor, gynekologisk undersökning och ev. sediment samt - vid fortsatt osäkerhet om diagnosen -komplettering med urincytologi och cystoskopi.

 

I första hand bör man behandla lokalt med inflammationshämmande medel.

 

Begreppet ”Överaktiv Blåsa” bör utgå.